could I ever be like you

with the sun in my face

and my feet above the ground

(...)

 

(det såret blir min död

det bubblar och rinner

det färgar marken röd

...jag blundar och försvinner)

Så andas jag försiktigt

och önskar riktigt hårt

att inte dö är viktigt

men ändå är det svårt

Jag tvingar tiden till en halt

mitt hjärta slutar slå

ingen vet väl allt

men jag börjar att förstå

Om jag inga andetag tar

kan inget bli det sista

jag har dem alla kvar

och inget mer att mista

Att vara frusen i tiden

och inte tänka mer

att få ha en själ av siden

som inte fläckas ner

Inga lögner finns

och inga svek

men en tanke som jag minns

virvlar svag och blek

En tanke tyst som ljuset

en tanke som jag har

den skär igenom bruset

och hinner stanna kvar

Men den vill mig inget illa

den ger mig frid

den smeker mig stilla

i evig tid

Ett enda minne

en enda tröst

lindat runt mitt sinne

är ljudet av din röst